Idag gick klassen ut på en halvdagsvandring från Tullgarn till Trosa. Vandringen blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss, men vi fick gott om motion.

Hela klassen i Tullgarns allé.

Malins hund Grynet får lite äpple när vi rastar.

Uno tog med sig sin hund Frappe. Frappe blev kär i Grynet, men hon var inte så villig som han kanske hade velat. Kolla in utsikten, för övrigt!

Anna-karin, Ricky och Uno.

Naturen, landskapet och vädret var underbart. Många härliga vänner att prata med. Hade dock önskat mig ett annat ledarskap.

Åkte idag med Kjell och Robin till Klätterverket i Sickla i Stockholm för att få klättra lite på riktigt utmanande väggar. Dessa väggar var 14 meter höga, till skillnad från våra som är högst 7 meter.
Det var otroligt kul att få testa mina gränser. Speciellt som jag faktiskt är höjdrädd även om jag älskar klättring. Det var också skönt att vara där med två vänner som jag verkligen litar på. Robin när han säkrar mig och Kjell när han håller mig nere på marken när jag säkrar Robin.

Jag en bit upp på väggen. Alla prickar ni ser är det kalk vi har på händerna för att inte glida omkring för mycket.

Robin på boulderväggen.


Den här väggen är jag otroligt stolt över att jag kan berätta att jag tog mig uppför! För att vara exakt så tog jag mig upp där ni ser en tjej i svart tröja klättra. Tyvärr fanns ingen kamera framme när jag klättrade.
Jag tycker att det är härligt att utmana mina rädslor. Det är också skönt att ta ut mig fysiskt. Även om det ger en rejäl träningsvärk dagen efter...

Åt frukost i sjöstugan och fick se den här oförglömliga utsikten:

En otroligt seg skoldag, självklart efter nattens aktiviteter, slutade efter lunchen i en tupplur på mitt rum som varade tre timmar. Lite länge kanske, men det var precis vad jag behövde för att klara av den pysselkväll några av oss planerat sedan länge.
Det blev en pysselkväll i julens tecken med lussekattsbak, knäckkokning och glöggdrickande.
Robin ansvarde för bullbaket och lät oss andra hjälpa till när bullarna skulle formas.


Jag måste erkänna att det här var nog det godaste lussekatter jag någonsin ätit. Stor guldstjärna till Robin!
När bullarna var i ugnen var det dags för en tradition som Robin hade och ville föra vidare till oss, nämligen "kast med lussebulledeg".

Kasta...

...och fånga.
Eller missa:


Roligt hade vi i alla fall!Speciellt Robin:

Knäck kokade vi som sagt också. Fanny hade aldrig gjort det tidigare, men hon var mycket duktig:

Lite senare på kvällen gick jag och hämtade min pysselkorg. Detta resulterade i att alla mina målarböcker lånades ut och ett kreativt lugn spred sig genom rummet. Många återupptäckte det mysiga i att måla målarbok.

Madde och Tolie.

Fanny färglägger "Koalabröderna".

Jag målar ponnys.
Tanken var att vi skulle sitta uppe hela natten, men det blev inte riktigt så. Jag kom hem vid halv två, men då hade Kjell och Tolie somnat för länge sen:

De som pratat med mig under se senaste veckorna vet att vi i min klass planerat inför en dansdag med efterföljande dansfest och att jag tagit på mig en stor del av planerandet av festen. Bland annat skrev jag det arbetsschema som klassen skulle jobba efter. Idag var det så dags  att se om planerna var något bra.
Stressen kom givetvis krypande redan några dagar innan det var dags för festen och kvällen innan nådde den sitt kulmen, vilket gjorde att jag inte sov så mycket den natten. När väl morgonen kom var det dock bara att köra på, och då rullade det mesta på i ett utan uppehåll. Tog mig ingen rast på hela dagen, inte så nyttigt, men det var som tur var en engångsföreteelse.

Här ser ni mig som häxa innan festen brakar igång. Häxhatten och kvasten hade jag lagt ifrån mig.

Karin och Malin häller upp sangria som vi serverade i slottssalen som välkomstdrink. Då var det bara gästerna kvar...
Mina klassföreståndare Carolina och Uno tog det här med utklädnad allvarligt...


Det kom också ett slottsspöke, nämligen Frida:

Efter fördrinken blev gästerna visade in i matsalen där vi serverade en spansk måltid eftersom vi var på ett spanskt spökslott. Vår kock Hasse hade lagat en otroligt god, spansk mpltid åt oss. Han är otrolig!
Förutom elever och lärare på skolan hade vi bjudit in två till, nämligen mina vänner Melissa och Hadi för att Hadi ställde upp och trubadurade lite senare på kvällen för gästerna. Det var jätteroligt för mig att ha två så nära vänner med på festen så att de fick en inblick i hur det är på Stensund. Jag var också tacksam för att de fanns där som stöd för mig när jag blev nervös inför mina arbetsuppgifter.



Efter middagen var det dags för min mest nervösa del av kvällen, spökvandringen, då gästerna i fyra grupper fick vandra omkring i och utanför slottet och på en av anhalterna träffade på mig på vinden där jag satt och läste en spökhistoria samt "Vincent" av Tim Burton. Det var mycket nervöst, men också superkul och jag tyckte att jag fick fin respons. Jag växer alltid lite när jag vågar utmana mig själv.


Efter spökvandringen var det dags för Hadi att sjunga för gästerna. Han blev mycket uppskattad och applåderna rungade. Stämningen var härlig i en sång då många av gästerna sjöng med, det var otroligt mäktigt. Att sitta och lyssna på en trubadur i stearinljusens sken i en slottssal är en häftig upplevelse. Jag är mycket stolt och tacksam gentemot min vän!
Efter Hadis sång var det dags för dans och dags för mig att skjutsa hem mina gäster. Det var faktiskt riktigt skönt att få sitta i bilen fram och tillbaka till Södertälje, det gav mig tid att andas ut. På vägen upp mot Södertälje hade jag dessutom en privat spelning i baksätet från min favorittrubadur.
En väg som ligger i mörker, Nightwish i CD-spelaren och jag bakom ratten. Då känner jag mig fri!
Tillbaka på slottet var dansen fortfarande i full gång. Jag hoppade in i dansen, så skönt att kunna dansa fritt, mycket friare än på ett dansgolv ute där dansen för många andra inte är det viktiga, utan det är raggandet. Skönt att få dansa utan att bry sig så mycket om hur det ser ut med vänner jag tycker om.
Efter ett tag smög jag, Linda och Anna-karin ner i Kryptan för att fota hur där såg ut.

Så här ser tre festarrangörer ut runt tolv på natten efter en hel dags arbete:



På det hela taget är jag mycket nöjd och stolt med allt som jag bidrog med till den här festen. Jag har lärt mig en massa om hur det är att vara ledare, att ta på mig ansvar, men även att delegera det. Framförallt har jag lärt mig att det är möjligt att få runt en så här stor grej och att få den att bli bra! Jag gick och la mig med en stor lycka i kroppen av att jag var imponerad och stolt.

En ljusstake på vinden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:  nu har jag äntligen förstått det där med hur bra jag mår av att träna. Efter att ha skrivit mitt förra inlägg gick jag ner till gymmet och cykladde ett bra tag varefter jag tränade lite rygg och mage och nu är jag oförskämt pigg.
Det är när orken är som minst, som träningen ger som mest.
Sedan pratade jag med några av mina bästa vänner på telefon och fick skratta så där underbart så att jag kiknade. Det är att må riktigt bra.

Sitter just nu här och är trött. Trött ända in i märgen. Har varit en jobbig dag idag. De jobbigaste dagarna är de som jag inte visste i förhand att de skulle bli tunga, de som kommer som ett slag i magen.
Vi hade massage största delen av dagen idag. Massage som jag har sett fram emot så mycket att lära mig. Jag har hela tiden vetat att jag skulle få det lite besvärligt att lära mig massage eftersom min högra tumme inte riktigt ser ut som andra tummar, den kan inte böja sig i leden, men jag trodde inte att det skulle ställa till så mycket mer besvär än så.
När vi sedan börjar massera så inser jag att det inte bara är leden som är problemet, utan det är många fler rörelser jag inte kan göra med den. Jag  försöker att förmedla min oro till min klassförestådare, men han viftar bara bort det med att "det blir säkert bra, du kan hitta på något annat sätt att göra det på." Och, visst hade jag kunnat göra det om jag som han redan var en kunnig massör och visste vilka grepp som gör samma sak och vilka handrörelser som ger samma resultat. Men, nu är jag inte det så hans nonchalans mot mitt problem, som jag upplevde det, blev tufft för mig.
Gamla känslor bubblade upp till ytan. De som kom när jag i grundskolan fick höra att min tumme såg äcklig ut. Att jag var annorlunda och konstig. Jag vet att det inte är någon som tänker så om mig nu, men de känslorna ligger djupt rotade. Det stöd jag behövde kom inte från den som hade kunnat ge det allra bäst och därför brast det för mig.
Mina underbara klasskamrater fanns där för mig. De kramade mig och sa att de förstod varför jag var ledsen. De viftade inte bara bort mina känslor, utan såg dem innan de uppmuntrade mig till att det kommer att lösa sig. Jag kommer att finna egna vägar runt problemet.
Så nu sitter jag här och är trött. Trött därför att jag blivit masserad och trött efter känslostormen. Är dock väldigt tacksam över den klass jag hamnat i där sådana känslostormar möts med respekt och värme.

Stressig helg, ända in i själen.

Jag har haft en inre dialog med mig själv hela helgen, "du behöver inte vara stressad, du har gott om tid. Du behöver inte skynda dig, det är ingen som väntar dig. Du behöver inte tänka på det här nu, du har gott om tid att göra det senare..." Och så vidare.


Jag har somnat framför öppna spisen och sedan vaknat med ett ryck av att hjärtat hamrar i bröstet.


Det har gårr upp och det har gott ner. Jag har lärt mig många tekniker för att stressa ner, och ibland funkar de. Det är ett evigt kämpande att slippa stressen. Jag vann några gånger under helgen, och de segrarna är jag stolt över.


Det känns som om det finns något inom mig som jobbar emot mig. Vad är det? Var kommer det ifrån? Vad är det som gör att jag tänker att; "Nu har jag gott om tid för att göra detta, så därför gör jag det inte nu, utan väntar ett litet slag, så att jag blir stressad?" Jag tycker själv att det låter otroligt dumt, men jag har upptäckt att det är så jag fungerar ibland.


Så var det dock inte i helgen, utan i helgen hade jag gott om tid, men stressade runt i alla fall och fick därför inte saker gjort.


Usch ja... Men, jag kämpar vidare och tänker inte ge upp!