En kväll med en ny vän i en gammal TV-soffa. TV:n på, men för mycket att prata om för att titta på den. Tiden går. Vad pratade vi om? Hur länge satt vi där?


Helt avslappnad för första gången på länge. Käner inte att jag behöver vara någon annan än mig själv.


Att dela med sig av sina tankar med en ny vän. Att berätta vad man tänker och känner utan att behöva linda in någonting.

Hemma igen efter fyra dagar i tält på öar i Nyköpings skärgård. Har haft en fantastisk tid med mina klaskompisar. Den enda tråkigheten var att jag fick hosta redan på söndagen innan vi åkte och den höll i sig under hela hajken. Vissa nätter hostade jag i flera timmar. Jag var mycket tacksam att några av mina klasskompisar var tvugna att paddla hem på kvälarna, för då kunde de köpa halstabletter åt mig. Annars var det tråkigt att de inte stannade, för vi hade detverkligen mydigt på kvällarna.


Paddlingen var tung, men den gick bra, för jag fick paddla i en dubbelkajak, och det var verkligen skönt för det blåste en hel del. Det var härligt att glida genom vattnet. Höra plasket från paddeln, känna vinden ta i och se en havsörn glida ovanför.


Två av de tre nätterna ute bodde vi på Kittelö, den går faktiskt att hitta om ni söker på eniros kartor. När vi väl kommit dit stannade vi till onsdag, för det var riktigt blåsigt. Tiden använde vi till lära-känna-lekar och presentationer av oss själva.


Presentationerna var verkligen en upplevelse. Alla i klassen fick presentera sig själva, berätta om sitt liv och sina erfarenheter och varför de valt att gå på Stensund. Verkligen alla i klassen hade varit med om mer eller mindre stora motgångar i sitt liv. Ingen hade haft ett okomplicerat liv, alla hade haft problem. Att dela med sig av det till varandra var ofta känslosamt och mycket starkt och vi kom varandra riktigt nära.


Det var verkligen avstressande att bo i naturen. Laga mat, diska, tvätta sig och sova ute. Mat från ett stormkök smakar lite godare än hemma.


Kvällarna var verkligen mysiga. En kväll satt vi till exempel och såg på hur månen gick upp. Den var full och lyste upp hela ön så man nästan inte behövde någon ficklampa.


Delade tält med en tjej som jag tycker jättemycket om och tycker att jag kommit riktigt nära efter den här helgen. Även om jag gilar de flesta i klassen om tycker om att umgs med dem är det skönt att hitta ngåra man passar lite bättre med.


Vår sista kväll var vi på en ö som hette Rågön, den paddlade vi till på onsdagen för att ha nära hem när vi skulle paddla hem till Hälgö där vi skulle lämna kajakerna. Linda, som jag bodde med, och kag var inte så smarta och lyckades sätta upp tältet i en backe. Detta resulterade i att jag kunde åka kana i min sovsäck på kvällen när vi skulle sova.


Sista kvällen satt vi vid lägerelden tillsammans och pratade och drack te och hade det mysigt.


Är jättglad att vi åkte iväg på den här hajken. Hade tagit lång tid att komma varann så nära i klassrummet. Oj, vad jag trivs här! Jag känner på mig att det här kommer att bli ett av de bästa åren i mitt liv, faktiskt.

Hur roligt jag än har på Stensund så behövde jag en lite paus från skolan. Släppa anspänningarna lite som kommer med att lära känna nya människor.


Jag åkte till Stockholm idag för att träffa Erik, en barndomskompis och "somargranne" - familjen har sommarstuga på mina föräldrars gård. Vi möttes upp på Centralen och åkte sedan till en matmässa vid Hornstull. Där vandrade vi omkring och smakade mat från Sveriges alla landskap. Sedan åkte vi hem till honom för att äta middag och umgås med hans bror Daniel och deras mamma. Kvällen avslutades med Guitar hero innan jag fick skjuts till stationen.


Det var skönt att umgås med människor som känner en och som det inte känns som om de dömer ifall man inte visar sin bästa sida. Dessutom är det alltid mysigt att träffa dem, bodde nästan hos dem på sommrarna när jag var liten, men det blir inte alls lika mycket nuförtiden.


Sov gjorde jag i min egen säng hemma hos mamma och pappa.

Var påväg ut på en liten promenad ikväll när jag gick förbi grillplatsen. Där satt några av mina klasskompisar och några andra från skolan. De tyckte att jag skulle sätta mig hos de och umgås, och det tyckte jag ju lät jättetrevligt, så jag satte mig. Snart blev jag bjuden på både mat och dricka och i hade det riktigt trevligt. Sammanhållningen är så hilma god på den här skolan och man känner sig nästan välkommen överallt.

Efter att alla hade ätit sig mätta så var det någon som föreslog att vi skulle gå och spela volleyboll. Nu har ju jag inte mycket till bollsinne, men jag följde med ändå, för volleyboll har jag ju i alla fall spelat förut. Och det var riktigt roligt! Är stämningen god behöver man inget bollsinne.


När det började skymma och vi inte såg bollen längre var det någon som föreslog att vi skull gå in och spela fotboll. Nä, tänkte jag, nu går jag, jag är ju kass på fotboll och livrädd för bollen. Men, jag följde i alla fall med för att titta på. Men döm om min förvåning när det plockades fram en mjuk bol och alla tog av sig skorna.


Vi körde Sock-fotboll och jag har inte haft så kul på länge. Gjorde dessutom ett mål! Fasen vad stolt jag blev! Gick och la mig med ett stort leende p läpparna.

Äntligen hittade jag tid till att sätta mig här och berätta hur jag har det. Fast egentligen ska jag inte säga "äntligen", för jag har haft så mycket roligt för mig att jag inte haft tid till det.

Nu har jag varit här på Stensund i fyra dagar. Det har varit fyra dagar fyllda till bredden av känslor, intryck och nya bekantskaper.


Den första dagen var otroligt nervös. Skulle jag hitta några jag tyckte om? Skulle de tycka om mig? SKulle jag trivas att bo här? Men, allt gick bra. De flesta var väldigt öppna, och mentaliteten var en helt annan än på till exempel gymnasiet, här är alla med alla.


Jag upptäckte efter ett tag att jag trivs väldigt bra i Slottet med mina grannar. Det känns skönt att kunna skjunka ner i soffan i uppehållsrummet och slötitta på TV:n och känna sig som hemma med de som sitter bredvid.


Vad har jag då haft för mig? Jo, på tisdagen och onsdagen så förberedde vi för den kajakpaddling som vi kommer att ha från måndag till torsdag nästa vecka. På tisdagen planerade min del av klassen mat och provade att slå upp tälten. Vi delades upp i små lag om tre som tillsammans skulle skriva meny och handla mat åt sig. Ute var det strålande sol, och den delen av klassen som paddlade hade fint, men blåsigt väder.


På onsdagen var det vår tur att paddla. Vi vaknade upp till åskoväder och spöregn. Men, vi kom inte undan, här skulle paddlas. Dock var  det mycket som skulle förberedas innan själva turen på vattnet, så vi slapp i alla fall vara i havet när det blixtrade.


Paddlingen på förmiddagen var rolig, men mycket tung. Jag kände att jag nog skulle kunna tänka mig en dubbelkajak på den riktiga paddlingen, för jag var lite för svag för det blåsiga vädret.


Efter lunch gav vi oss ut igen, men då hade det äntligen lättat och solen sken. Men, då var det dags att bli ännu lite blötare, för nu skulle vi lära oss att vända och ta oss upp i kajaken från vattnet med hjälp av en vän. Det gick riktigt bra för mig, även om jag slog huvudet i kajaken på min väg upp.


Många av mina klasskompisar är riktiga träningsnarkomaner och tränar varje dag, eller nästintill. Det är praktiskt, för det får igång mig. Jag har inte tränat så här mycket sammanlagt på en månad. Dessutom så är alla så hjälpsamma, när jag var i gymmet fick jag hjälp med alla maskiner och hantlarna och de visade mig hur man skulle göra för att det skulle bli rätt. De kommer säkert bli jätteduktiga personligatränare. Jag upptäckte också att jag kanske inte har så dålig kondition som jag först trodde. Ser fram emot att få igång min träning!

Vad kan vara jobbigt här? Jo, när man kommer bort från folk man känner. Det är jobbigt att gå till matsalen själv, för även om jag skrev att "alla är med alla" så gäller det i första hand inom klassen och boendegruppen. Jag är inte alltid på humör att ta kontakt med nya människor. Mest inte när jag ska äta. Så då får man helt enkelt hoppas att man ser någon man känner, och det gör man oftast också. Till exempel till frukost så är det inte så många som är uppe så tidigt som jag, så då är det ett visst gäng som sitter nere i matsalen när jag kommer ner. Och det är på sitt sätt också tlite roligt, för då får man lära känna människor som man kanske inte annars väljer att prata med i första hand.

Apropå mat, Vad bortskämd man blir här! Maten är otroligt god, och den är oftast nyttig också. De har ett stort salladsbord till alla måltider och där finns inte bara sallad utan också hummus och kanske en pastasallad från dagen innan. "Husfar" har haft två restauranger i Trosa tidigare, och det märks, vi får riktig restaurangmat vissa dagar. Jag mår extra bra när jag får bra mat, och extra dåligt vid motsatsen. Därför tror jag att maten hjälpt till för att få mig att trivas så bra här.


Imorgon ska vi på cykelutflykt till Trosa för att "kolla in byn". Inget större behov för mig, men ska ändå bli mysigt med en cyckelutflykt tillsammans, sedan slutar vi nämligen efter lunch.


Nu ska jag ta det lite lugnt, för en gångs skull, ingen träning som de andra dagarna för träningsvärken sitter överallt sedan paddlingen.

Jag är euforisk! Jag fick det som anses vara det bästa rummet på hela skolan. Jag fick enkelrummet på slottet! Nu hoppas jag ju bara att det är så bra som ryktet säger, men stort var det i alla fall! Väl ljudisolerat var det också, vilket är väldigt bra för mig då jag stör mig på de flesta ljud när jag ska sova eller plugga.
Den enda nackdelen jag kan se skulle väl vara att det är en bit ifrån de andra på skolan. Det bor ju fler på slottet, men resten bor i ett annat hus. Men, det kan ju på sätt och vis vara positivt också.
Hann med att träffa på lite folk också. En tjej som ska gå i min klass som verkade trevlig och en kille som e min granne, verkade också vara en trevlig människa. Några fler intryck av nya människor hinner man inte få på så kort tid, inga relevanta i alla fall.
Känns dock mycket bättre nu inför starten än det gjorde igår. Nu övermannar nervositeten inte mig, utan den är mera "normal".
Var precis ute i trädgården med grannens hundar som mina föräldrar vaktar den här veckan. Var med om något speciellt tycker jag. När jag kommit nedför altantrappan så sitter det en groda där framför mig alldeles stilla och när jag plockar upp honom så lugnar han sig fort och sitter där i min hand. När jag sen tycker det är dags för honom att hoppa iväg så vill han inte. Han bara sitter där i min hand och vill inte hoppa av. Vad ville han mig?

På kvällen tog Melissa med mig och bowlade för att få något annat att tänka på än nervositeten. Tack, vännen!

Tro't eller ej, men det här kastet blev faktiskt en av mina mycket ovanliga strikar!

Nu är det inte långt kvar tills jag ska börja på Stensund, och det är verkligen blandade känslor som spritter runt i mig. Mina vanliga negativa tankar gör sig påminda; tänk om jag inte hittar några vänner. Tänk om jag inte får ett eget rum som jag önskat. Tänk om allt går åt helvete helt enkelt!
Men sedan försöker jag att tänka positivt. Tänk på när du och några du aldrig tidigare mött var och hälsade på på skolan, då blev du vän med nästan allihop. Tänk vad mysigt det kommer att vara tt bo där vid havet och att äta mat i en slottssal varje dag.
Jag är nog rädd både för att jag har för höga förhoppningar och för låga. Det bästa vore om jag inte funderade så mycket, men så säger jag ju till mig själv varje gång...
Längtar nog mest till om sisådär en månad när allt det där första är över. När jag känner alla något-så-när och vet var jag har min plats på skolan, så att säga.

Idag åkte jag och Milla till Stockholm. Anledningen vara att vi skulle gå på The Arks konsert på Grönan. Vi åkte dock upp till lunch så att vi hann med att äta och sedan strosa runt lite på Djurgårn.
Först gick vi dock på en utställning på Kulturhuset om Astrid Lindgrens liv. Det var en foto- och filmutställning, och den var verkligen bra! Jag gillade verkligen den tanten och uppskattade många av fotografierna som tagits av henne. Dessutom fanns en urklipp ur en tidning av den text hon skrev den dagen hon upptäckte att hon betalade 102 % i skatt och det gjorde mig väldigt glad, för jag har hört så ofta om den, men aldrig läst den. Nu hittade jag dock den på en hemsida, så för er som är intresserade så hittar ni den här: http://web.telia.com/~u87636339/Sagan%20om%20Pomperipossa 
Efter vår lilla kultur-kvot spatserade vi mot Kungshallen för att äta lunch, då såg vi ett gigantiskt träsktroll uppe på SF:s tak, jäklar vad folk får marknadsföra sig nuförtiden!

En röd buss tog oss ut på Djurgårn där vi spatserade runt och hittade Rosendalsträdgårdar. Där åt jag en kardemummabulle i deras äppelträdgård medans jag flörtade med en liten bebis på en filt. Solen kom och gick och det kändes verkligen att sensommaren är här och hösten knackar på dörren.

Sedan var det dags att bege sig mot Grönan. Vi tog vägen förbi Waldemarsudde och promenerade längs vattnet. Det blåste ganska mycket, men solen låg på och vi tittade på några svanar som gled omkring i vattnet med sina ungar.
Efter en lång stund i kö kom vi in på Grönan. Vi strosade omkring ett tag, men kom sedan på att vi ville skaffa oss en bänk med utsikt över scenen, för annars skulle vi inte se någonting, Vi planerade nämligen att stå på den.
Så, där satt vi i två timmar tills konserten började. Vi fick dock besök till vår lilla bänk. Först av Maria Rubia och sedan av Runa och hennes pappa. Det var roligt att se dem alla.
Fick syn på några själsfränder där jag satt på bänken. Eftersom jag inte kunde resa mig så fotade jag dem istället. Ni som känner mig förstår nog vad jag menar!


Tillslut drog konserten igång, och vilken konsert! Ola är verkligen en undrhållare ut i fingerstetsarna, och resten av bandet e inte dåliga de heller. Tillsammans blir det oslagbart. Det de har, som många andra band inte har är koreografi i sitt uppträdande, det ger väldigt mycket. Deras nya låtar är verkligen bra, över förväntan enligt mig. Jag har bara hört dem några få gånger, men tycker redan om dem väldigt mycket. 

De spelade många av sina gamla låtar, blandat med de bästa från senaste skivan. Däremellan predikade Ola om kärlek till alla och att vara sig själv. Det var faktiskt riktigt inspirerande, speciellt för alla unga flickor som var där.
Han pratade om hur vi firade av sommaren sista självande sekunder och jag kände att så var ju verkligen fallet för mig. Skolan börjar på måndag, och då är semestern slut. Fram tills dess lär jag mest packa och vara  nervös!