Som genom ett under vaknade jag vid fyra och mådde helt okej. Jag var rädd ett tag att jag skulle må för dåligt för att komma iväg på konserten, men som tur var så blev det inte så.
Oj, vad jag sett fram emot den här konserten. Catrin och jag bestämde redan i juli att vi skulle gå på den när vi gick omkring och jobbade på mecmans golv. Då kändes den fjärde december otroligt avlägset, men nu gör juli det.
Det var inte bara Catrin och jag som gick, utan också hennes (fäst)man Hasse och några vänner till dem. Vi valde att åka från Vagnhärad när det stod på biljetten att konserten skulle börja och jag får väl erkänna att jag var lite nervös, även om jag litade till deras vana vid Nightwishkonserter. Och självklart hade de rätt. När vi kom fram till Arenan halv åtta hade de inte ens släppt in folk än. Så vi åkte iväg och fördrev tiden ett slag med att äta. När vi anlände vid kvart över åtta avslutade förbandet sin spelning och sedan började en 45 minuters väntan på bandet.
Väntan var lite i längsta laget, men det var det värt. En otroligt bra konsert som dock kunde varit ännu bättre för min del om jag sett något, för inte såg jag mycket, men jag hörde desto mer! De är otroligt bra live.
Höll dock på att bli galen ett tag på två män 40+ som stog bredvid oss. Inte nog med att de titt som tätt sneglade ner i våra urrigningar, dessutom pratade de hela tiden. Och ju mer öl de drack, desto mer pratade de. Jag kan säga att jag inte var intresserad av att höra om deras nya högtalare som de installerat eller om "Rebecka" som en av de visst raderat från sin telefonlista så att han inte skulle ringa hene i fyllan. Suck! En av de ville gärna prata med mig också, vilket resulterade i att jag fick en rejäl dos öl-andedräkt blåst på mig från en decimeters avstånd. Tillslut gav vi upp och flyttade oss en bra bit ifrån dessa överförfriskade herrar. (Då hade dessutom ett par börjat hångla friskt mitt i vårt synfällt.)
Nog om irritationsmomenten. Konserten var klart sevärd. Ljudet var jättebra och musiken blev minst lika pampig som på skivan. Anette är en superduktig sångerska och det var kul att höra hur hon gjorde gamla Nightwishlåtar minst lika bra som Tarja.
Konserter är nog det enda tillfälle då jag önskar att jag var ett par decimeter längre. Jag missar så mycket när jag knappt ser något. En bra bit av känslan försvinner och jag tänker ibland att jag lika gärna hade kunnat se det på TV. Som tur var hade Nightwish eldshower på scen som jag såg ganska bra och som hjälpte till att höja stämningen för mig. 
Det var jättekul att träffa Catrin igen. Hon är verkligen en människa jag blir glad av. Hon ger mig en massa energi!

Jag satt på lektionen och kände hur en obeskrivlig trötthet spred sig genom min kropp. Det var som om varje cell i mig skrek att den behövde sova. Jag tänkte på allt det viktiga vi skulle göra under dagen, allt som jag inte kunde missa. Men, sedan tänkte jag på mig själv, vad jag skulle må bäst av och sedan gick jag hem och sov...
Jag har nu kommit fram till att det inte går att tänka att "jag går hem och sover nu, så kan jag komma tillbaka till nästa lektion" för då har jag satt en tidspress på mig som gör att jag inte somnar i alla fall. Så, just nu sitter jag här och äter min lunch, och sedan ska jag gå och lägga mig igen, för det är det enda jag klarar av idag och då struntar jag i att jag inte har några andra sjukdomssymtom än trötthet att visa upp. För, de räcker gott åt mig.

Fru Skogsmus var ute på en kvällspromenad. Hon hade varit och hälsat på en kär vän och var nu på väg hem till sitt varma bo. Hennes steg var raska i det fallande regnet och hon såg sig inte riktigt för när hon skulle korsa vägen precis efter en krök. Där kom något stort, hon såg inte vad för det enda hon kunde se var ett starkt ljussken. Men, det hon hörde var snabba, tunga steg och en tung andhämtning. Det stora kom närmre mycket fort, och det var bara med ett förskräckt "pip" hon lyckades undkomma den stora skon som föll ner precis bredvid henne där hon rusade över vägen mot säkerheten i dikesrenen. Som tur var klarade sig Fru Skogsmus och kunde ta sig hem till sitt trygga bo. 
Den store joggaren blev ganska förskräckt hon med när hon för ett ögonblick trodde att hon skulle trampa ihjäl en stackars oskyldig skogsmus...

En hel helg i Linköping med Milla, Mattis och Alex. En härlig helg där jag fick sova ut ordentligt och slappa en himla massa.
Fredagen började med migrän när jag anlände. Blev fruktansvärt ledsen och arg på det. Jag ville komma dit och ta det lugnt med vänner, inte ligga inne på en säng och sova. Men, till slut kom jag fram till att jag kanske skulle vara tacksam för att jag kunde slappna av så mycket att migränen kom fram. För, vad jag förstår så är det vanligt att få migrän när man väl slappnar av. Men, efter några timmar på sängen så vaknade jag upp och mådde jättebra igen.
Mina kära vänner var förstående och efter att de fått lite mat i min mage kunde jag och Camilla sätta oss och mysa och prata i soffan medan pojkarna satt inne i ett annat rum och spelade dataspel.
Senare på kvällen masserade jag Camilla på mitt medhavda massagebord. Mattis och Alex fick också massage under helgen. Det är lätt att bli lite extra uppskattad av sina vänner när man håller på att utbilda sig till massör.
Resten av kvällen umgicks vi alla i soffan och satt och pratade om olika existensiella och filosofiska frågor. Otroligt mysigt, speciellt med dessa vänner.
Nästa dag sov jag mycket länge. Har inte sovit ut på ett bra tag och det var riktigt skönt att få känna sig utvilad. En lång frukost följt av en tripp till affären för att köpa de sista ingredienserna till ett stort lussebullebak.

Den största bunken vi hittade var en wokpanna, så det var den vi fick använda eftersom vi skulle baka 60 stycken bullar. Jag hade riktigt roligt när jag fick kladda med degen.
Uppmärksamma bloggläsare kanske uppmärksammar mitt nyfixade hår. Jag är supernöjd!

Jag förde vidare Robins degkastningstradition till mina vänner i Linköping. Det var riktigt roligt eftersom jag också var med och kastade den här gången.

Alex bakade bröd medan vi andra bakade lussebullar. Det tyckte han var roligt.

Mattis och vi andra lagade mat på kvällen...

...som vi senare åt tillsammans.

Efter middagen gick vi och såg Jonas Gardells senaste show "tillfällig gäst i ditt liv". Glömde tyvärr att ta med mig kameran. Jonas var superbra. Han är riktigt skicklig och fick mig att vika mig av skratt redan några minuter in i showen. Han förlängde mitt liv med flera år.

Efter Gardell gick vi hem och dukade fram lussebullar, pepparkakor och mjölk och satte oss och myste tillsammans. En oförglömlig kväll som slutade med att jag somnade i soffan invirad i ett täcke.
Vänner. Ljus. mysmusik. Gemenskap.
Söndag blev en dag av uppsatsskrivning för pojkarna, mys och julmarknad. Julstämningen infann sig till viss del, även om snön var helt borta i Linköping.
Fick känna av lite känslor som jag kände igen från när jag mådde sämre när jag skulle åka hem. Fick en knut i magen när jag skulle åka ifrån mina vänner. Ville stanna. Fick tala mina känslor till rätta medan jag körde hem. Ett tillfälle för mig att träna.
Väl hemma på slottet hittade vi en gran på trappan med en lapp. "Hej, jag är en ensam gran som behöver ett hem. Vill du ta hand om mig?" Så nu har vi en gran i vårt uppehållsrum. Själv tog jag med mig en gran hemifrån som jag pyntat nu innan jag satte mig i uppehållsrummet och drack te och åt lussekatter.

Uppehållsrummets gran.

Min lilla gran.

Mysigt att vara hemma igen.

Idag gick klassen ut på en halvdagsvandring från Tullgarn till Trosa. Vandringen blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss, men vi fick gott om motion.

Hela klassen i Tullgarns allé.

Malins hund Grynet får lite äpple när vi rastar.

Uno tog med sig sin hund Frappe. Frappe blev kär i Grynet, men hon var inte så villig som han kanske hade velat. Kolla in utsikten, för övrigt!

Anna-karin, Ricky och Uno.

Naturen, landskapet och vädret var underbart. Många härliga vänner att prata med. Hade dock önskat mig ett annat ledarskap.

Åkte idag med Kjell och Robin till Klätterverket i Sickla i Stockholm för att få klättra lite på riktigt utmanande väggar. Dessa väggar var 14 meter höga, till skillnad från våra som är högst 7 meter.
Det var otroligt kul att få testa mina gränser. Speciellt som jag faktiskt är höjdrädd även om jag älskar klättring. Det var också skönt att vara där med två vänner som jag verkligen litar på. Robin när han säkrar mig och Kjell när han håller mig nere på marken när jag säkrar Robin.

Jag en bit upp på väggen. Alla prickar ni ser är det kalk vi har på händerna för att inte glida omkring för mycket.

Robin på boulderväggen.


Den här väggen är jag otroligt stolt över att jag kan berätta att jag tog mig uppför! För att vara exakt så tog jag mig upp där ni ser en tjej i svart tröja klättra. Tyvärr fanns ingen kamera framme när jag klättrade.
Jag tycker att det är härligt att utmana mina rädslor. Det är också skönt att ta ut mig fysiskt. Även om det ger en rejäl träningsvärk dagen efter...

Åt frukost i sjöstugan och fick se den här oförglömliga utsikten:

En otroligt seg skoldag, självklart efter nattens aktiviteter, slutade efter lunchen i en tupplur på mitt rum som varade tre timmar. Lite länge kanske, men det var precis vad jag behövde för att klara av den pysselkväll några av oss planerat sedan länge.
Det blev en pysselkväll i julens tecken med lussekattsbak, knäckkokning och glöggdrickande.
Robin ansvarde för bullbaket och lät oss andra hjälpa till när bullarna skulle formas.


Jag måste erkänna att det här var nog det godaste lussekatter jag någonsin ätit. Stor guldstjärna till Robin!
När bullarna var i ugnen var det dags för en tradition som Robin hade och ville föra vidare till oss, nämligen "kast med lussebulledeg".

Kasta...

...och fånga.
Eller missa:


Roligt hade vi i alla fall!Speciellt Robin:

Knäck kokade vi som sagt också. Fanny hade aldrig gjort det tidigare, men hon var mycket duktig:

Lite senare på kvällen gick jag och hämtade min pysselkorg. Detta resulterade i att alla mina målarböcker lånades ut och ett kreativt lugn spred sig genom rummet. Många återupptäckte det mysiga i att måla målarbok.

Madde och Tolie.

Fanny färglägger "Koalabröderna".

Jag målar ponnys.
Tanken var att vi skulle sitta uppe hela natten, men det blev inte riktigt så. Jag kom hem vid halv två, men då hade Kjell och Tolie somnat för länge sen: