Julafton. Med allt vad det innebär. Vi har alla olika seder, vi har alla olika bilder av hur en perfekt jul ska se ut. Jag kan i alla fall säga att min blev riktigt bra i år!

Eld i vedspisen. Alla samlade. God mat. Karl-bertil. Julklappsrim. Julgodis. Julmys.

Vissa julklappar var inte så seriösa... Här ser ni Gunilla packa upp en kudde med inbyggda fotvärmare.

Erik undrar om han tog rätt paket...

Och vid midnatt var det bara presentpappret kvar...

Var idag hemma hos min moster och firade hennes födelsedag, vilket är en riktig jultradition för mig. God mat och trevligt sällskap, som alltid. Fick träffa mina kusiner för första gången på länge och det var riktigt kul att se min kusin Lisa som är i sjunde månaden. Har dock glädjen att få se mer av dem om bara två dagar eftersom jag firar jul med dem.
När jag pratade med en av min mosters vänner, som jag bara träffar så där en till två gånger om året, så kom jag till en insikt under tiden. Vi pratade om att jag inte varit där vid den här tiden förra året och hon påpekade hur bra hon tyckte att jag såg ut att må.
Då slog det mig, vid den här tiden för exakt ett år sedan så mådde jag som allra sämst under mina två dåliga år. Jag hade precis haft mina första riktiga ångestattack och tack vare den flytt hem till mina föräldrar, bort från ensamheten i imn lägenhet i Linköping. Detta var bara ett år sedan. Och nu sitter jag här och mår bättre än jag har ett minne av att jag någonsin mått.
 Det är något att lägga på minnet inför andra motgångar i livet, att det kan förändras till det bättre, även om jag inte kan se det just då. Att en gång ha fått vara med om det gör att framtiden förmodligen kommer att te sig lättare att uthärda. Jag vet nu det som jag tidigare bara hoppats.

Vaknade till och med tidigare än vanligt idag, trots nattens strapatser, för att äta frukost med mina vänner som var kvar nere i matsalen som vilken morgon som helst. Detta var dock inte vilken morgon som helst, utan morgonen då vi alla skulle packa ihop och åka hem.
Jag började min morgon med att gå upp på mit rum för att se om jag fångat min lilla akrobat till mus. Innerst inne ville jag inte ha dödat den, utan hoppades att den inte skulle ha gjort något, så att jag kunde tänka att den hade flytt fältet. Men, icke, det värsta tänkbara hade hänt ifall man som jag är orolig över att inte veta var man har den. Musen HADE varit på råttfällan så att den smält igen, men inte fastnat i den själv. Därför klädde jag på mig fort innan jag gick ner i matsalen.
Väl nere i matsalen fick jag se den mest underbara soluppgång vi haft på hela hösten. Den var helt otrolig! En lång frukost följde med den underbara utsikten och mina vänner. Väldigt härligt med ett visst mått av sentimentalitet.
Sa hejdå till de flesta av mina vänner i matsalen och gick sedan ut och sa hejdå till några till. Jag och en vän stog ute på skolgården och var överrens om att det, även om det kändes lite vemodigt att åka ifrån alla, speciellt vissa, så var det mysigt också för man vet att man kommer att se alla om två och en halv vecka igen och då kommer det att bli ett glatt återseende! En sista kram och sen skildes vi åt.
När jag gick tillbaka till slottet igen kunde jag se hur solen nu gått upp över trädtopparna och hur den var alldeles orange. Det var otroligt vackert och jag skyndade mig upp för att ställa mig på slottets balkong och bara titta på allt det vackra. Ett bra slut på en händeserik hösttermin.

Min julavslutningsmorgon började, enligt tradition fick vi veta, med ett bastubad. Därtill hörde ett dopp i havet, men jag fregade ur och skyllde på att jag kände mig lite förkyld. Jag tänker att jag kan ta revanch på det där havet nästa år istället.
Efter vårt bastubad samlades vi alla framför en brasa i västis där vi pratade om hösten som varit, lekte lekar och bytte julklappar. Jag kände mig otroligt trött, säkert på grund av bastubadet, och satt och myste i en fotölj.
När vi skulle pysa om vad vi kände just nu och hur vi såg tillbaka på hösten så berättade jag om hur det här kändes mycket speciellt för mig. Jag satt nu nämligen i samma rum som jag satt när jag var och hälsade på skolan på prova-på-dagarna i mars förra året. Jag satt där och hade ingen aning om vilka av de jag satt där med som jag skulle få gå på skolan med. Jag visste inte vilken utvecklande upplevelse det skulle bli för mig eller hur mycket som skulle hända tills jag satt där nästa gång. (För jag har faktiskt inte varit där igen förrän idag.) 
Nu vet jag att det bara var två av dem som skulle börja på skolan med mig, och att bara en av dem skulle gå kvar till idag. Därför var detta också ett tillfälle då jag saknade han som slutat, då jag hunnit bli vän med honom innan han tog ett återfall och var tvungen att lämna skolan.
Lunchen serverades ute eftersom kökspersonalen höll på att förbereda matsalen inför kvällen. Det var mysigt att sitta på en bänk på slottets altan, ordentligt påbylsad, och äta kycklingwok med ätpinnar.
Därefter följde en eftermiddag av städning av klassrum, slottskorridor och det egna rummet. Det är en upplevelse, må jag säga, att bo endast med killar. De gör liksom allt på ett eget sätt och kan till och med få städning att bli underhållande.
Dessutom hann jag tyvärr med att få migrän, som jag inte riktigt hunnit sova bort, innan jag träffade mina vänner och gick för att äta julmiddag. Ja, vilket julbord. Hasse kan verkligen det där med att laga förstklassig mat. Tyvärr åt jag inte så mycket på grund av migränen som fortfarande gjorde sig påmind, men gott var det!
Ja, varför hade jag egentligen migrän? Av tre anleningar, skulle jag vilja påstå. 1. För lite sömn de senaste dagarna. 2. Träningsvärk i i stort sett hela kroppen, vilket bland annat resulterade i konstant spända axlar. 3. Viss nervositet inför det tal jag skulle hålla inför hela skolan. Så, helt märkligt var det kanske inte att jag hade ont? 
Efter dans kring granen i gympasalen satte vi oss alla ner för att se på julshowen. Jag skulle upp som nummer tre, och var inte alls nervös... (ironi) Som tur var var jag inte ensam när jag skulle upp på scenen, utan hade resten av Studerandekåren med mig.
Jag höll ett tal som först började överdrivet seriöst, men som sedan utvecklades till ett ironiskt tal om hur jag var den bästa ordförande Stensunds sutderandekår någonsin haft och hur alla de andra i kåren var helt onödiga. Jag var den enda med bra åsikter och ett förstånd. I bakgrunden hade jag då resten av studerandekåren som stog och reagerade på allt det taskiga som jag sa och som tillslut tog ett beslut att lyfta upp mig för att bära mig av scenen. Vilket resulterade i att jag höll mig fast i talarstolen medan jag hysteriskt skrek ut hur bra jag var och hur dåliga de andra var. Tillslut fick de dock loss mig och kunde få mig av scenen. 
Jag är så otroligt stolt över hur bra det blev. Att jag genomförde det felfritt även om jag skakade som ett asplöv, vilket inte publiken såg något av. Jag är glad att jag har lärt mig att vara stolt över mig själv utan att skämmas och att jag kunde ta emot de komplimanger jag fick över talet med ett genuint "tack". Jag är också revanschsugen då jag fick tips på en sak jag skulle kunna förbättra. Dessutom är jag otroligt tacksam över det stöd jag fick av resten av studerandekåren, det kändes otroligt bra att ha dem bakom mig. 
Efter julshowen serverades det gottebord i slottsalen och sakta men säkert så försvann min migrän så att jag tillslut kunde ha det riktigt mysigt med mina vänner och ta farväl av de som jag inte skulle få se igen förrän nästa termin.
Kvällen avslutades, trodde jag, med att jag efter att ha umgåtts lite ensam med Anna-karin gick ner till slottssalen med en filt och en kudde till Tobbe, som tänkte sova där, innan jag tassade upp till mitt rum för att gå och lägga mig.
Så fel jag hade. Inne på mitt rum började jag göra mig iordning för natten då jag tycker att jag hör något. Jag avfärdar det som inbillning, men strax blir jag varse om att det verkligen inte var inbillning, nej det var en i sammanhanget riktigt stor mus som gjorde en frivolt upp ur min papperskorg och fort kilade in under en byrå. Detta resulterade givetvis i det obligatoriska tjej-skriket innan jag rusar ut i korridoren för att hämta hjälp hos de stora, starka pojkarna. Tyvärr visar det sig att det stora, starka pojkarna inte är så stora och staka just på det här området och musen går inte längre att finna, även om vi hör en med jämna mellanrum. Därför gör jag valet att återigen smyga nedför trappan till Anna-karin i lägenheten och fråga om jag kan få låna en råttfälla av henne att sätta uppe på mitt rum och ifall jag får sova på hennes golv under natten. Det får jag givetvis och jag skyndar upp på mitt rum för att hämta madrass, täcke och kudde och allt annat jag behöver.
Tillslut kan vi gå och lägga oss, men det tar lång tid innan jag somnar. Alldeles för mycket att bearbeta först.
Julavslutningen. Jag trodde nog aldrig att den skulle komma. En hösttermin är en lång tid, i alla fall i september. Men, så här i december kan jag se tillbaka på tiden och tänka att; visst har det gått fort, men samtidigt har jag hunnit med så otroligt mycket på den här tiden. Jag har lärt mig ovärderliga saker om mig själv och om mina medmänniskor. Jag har växt som människa, och jag tänker att om jag åstakommit detta under den här tiden, vad kommer jag inte att kunna åstakomma under våren?

Efter det teoretiska provet i massage ombads vi alla av vår lärare att ta en promenad i det vackra vädret för att skingra tankarna inför det praktiska provet. Det var verkligen välbehövligt och skönt. Känner redan nu att det lugn som kommer att sprida sig över mig när den här dagen är över har börjat sippra fram så smått.

Det här lilla vilddjuret på lite mer än tre månader, som vid vissa tillfällen lyssnar til namnet Ida, var jag och gosade och busade med idag. Mina föräldrars hund Tassa var också med på ett hörn.

Ren och sprudlande energi. Villkorslös kärlek. Otvungen lek. 

En dag av julklappsshopping, massage och mys i kollektivet.
Kan nu stolt berätta att jag fått ner min helkroppsmassage till en timme och att jag dessutom hunnit med alla fem massager som ska göras innan tisdag. En sten föll från mina axlar.
Har också hunnit med att shoppa lite julklappar inne i Trosa. Det är verkligen en otroligt fin liten stad och jag mådde så bra när jag vandrade längs ån på väg til chokladbutiken för att köpa en julklapp.
Kvällen spenderades med pojkarna i korridoren, tittandes på film och ätandes en massa. (Tror inte det finns någon botten i dem.) Det blev en skön hemma kväll då jag laddade batterierna ordentligt.
Funderade både igår och idag på att jag känner hur en förändring har skett i mig. Jag är på något sätt mycket lugnare nu än vad jag har varit tidiagare när jag umgås med människor jag inte känner helt och hållet. Förr tycker jag att jag var mer på min vakt och tänkte på hur jag var eller vad jag sa. Nu är jag mig själv och kan vara avslappnad så länge det är människor som jag tycker om och vill umgås med just då.

Spenderade en otroligt mysig kväll nere i Sjöstugan med nyfunna vänner och vänner jag inte umgåtts med så ofta.
Det blev en kväll som till största del spenderades ihoprullad under en filt på ett fårskinn framför brasan med en herrans massa lånade kläder på mig, eftersom de knappt har någon värme på i Sjöstugan för tillfället.  Jag pratade med vänner, åt rårakor med gräddfil och rom och lyssnade på gitarrspel. Det här var precis en sådan kväll som jag har längtat efter.