Vem är du?

Vad tycker du om det du läser här? Vad känner du när du läser det jag skriver? Vad väcker det jag skriver för minnen i dig?

Idag gick jag upp långt före solen för att få se och lyssna på ett luciatåg i slottssalen.
Mörker. Stearinljus. Gemenskap. Värme. En skimrande julgran. Julkänsla. 

Japp, ni ser rätt det är Kjell som är lucia. Han passade alldeles utmärkt för jobbet, om ni frågar mig.

PH hade pyntat sin strut ordentligt.

Efter det stämningsfulla luciatåget serverades det kaffe med dopp inne i matsalen för alla morgonpigga. Därefter kunde vi äta frukost som bland annat bestod av risgrynsgröt och julskinkssmörgås. Julstämningen infann sig.

Ett foto av soluppgången som samtidigt fångade mysstämningen i matsalen.

Den underbara julgranen.

Jag tycker att det är så härligt hur mycket både elever och lärare anstränger sig för att vi alla ska må bra här på Stensund och få känna värmen och gemenskapen som julen handlar om. Det är jag tacksam för.

Mår bättre nu. Det som varit jobbigt tidigare har blivit uträtt och det känns som om allt kommer att bli bättre med tiden. Tänker att tiden får läka såren.
Jag känner mig lättare och friare nu och jag kännner mig stärkt av att jag sagt ifrån när jag inte mått bra. Jag är stolt över mig själv, helt enkelt!

Idag har vi tränat på helkroppsmassage nästan hela dagen. Det var välbehövligt kan jag säga.
Efter att vi frågat efter det några gånger visade vår lärare hela helkroppsmassagen i följd för oss så vi fick se hur allt hängde ihop och tid att skriva ner hur man gör vissa grepp. Då fick jag tillfälle att se allting som jag inte förstått ännu.
Det som känns svårast är att hinna igenom hela massagen på en timme. Just nu ligger jag på en och en halv timme, men det är en förbättring på minst en halvtimme, så möjligheten finns att lyckas.
Det känns konstigt att känna sig stressad över något som ska vara avslappnande. 
Nu är det ju inte bara på lektionerna som vi förväntas träna, utan på fritiden också, så nu har jag en "kund" snart som ska komma och få massage. Då känns det ännu lite mer på allvar och jag blir rädd för att jag ska göra fel. Speciellt då den personen som kommer själv kan massera. Detta är ju dock också till hjälp för mig då hon inte bara kan känna att jag gör fel, utan också vad jag gör fel.
Det är i alla fall betydligt lättare att hitta "kunder" till dessa läxor än det var att hitta testpersoner när vi skulle träna på att göra konditionstest på cykel. Man kan ju fråga sig varför...

Har suttit och roat mig lite med att titta runt på Youtube och kom då på att jag har en massa låttexter som jag går och tänker på som betyder mycket för mig just nu. Här följer några av dem:
"Who's to say I can't do everything?
Well, I can try.
And as I roll along I begin to find
Things aren't always just what they seem

---

Upside down, who's to say what's impossible and can't be found?"
Upside down, Jack Johnson

---------------------------------------------------

"I hope this old train breaks down
Then I could take a walk around
See what there is to see
Time is just a melody
With all the people in the streets
Walk as fast as their feet can take them
I just roll through town
And though my window's got a view
Well the frame I'm looking through
Seems to have no concern for now so for now I
I need this old train to breakdown
Oh, please just let me please breakdown

Well this engine screams out loud
Centipede gonna crawl westbound
So I don't even make a sound
Cause it's gonna sting me when leave this town
And the people in the streets
That I'll never get to meet
If these tracks don't bend somehow
And I got no time that I got to get
To where I don't need to be so I

I need this old train to breakdown
Oh, please just let me please breakdown
...
But you can't stop nothing if you got no control
Of the thoughts in your mind that you kept and you know
You don't know nothing but you don't need to know
The wisdom's in the trees not the glass windows
You can't stop wishing if you don't let go
The things that you find and you lose and you know
You keep on rolling, put the moment on hold
The frame's too bright, so put the blinds down low

I need this old train to breakdown
Oh, please just let me please breakdown"
Breakdown, Jack Johnson 
Och nu min favorit-textrad från Nightwish senaste skiva:
"Is there Life before a Death?"
7 Days to the Wolves
Det var allt för den här gången, för nu ska jag sova. Kommer säkert fler allt eftersom, men det är dessa som finns i mitt huvud just nu.

Allting har kanske inte löst sig, men ändå är mina steg lättare idag än på länge. Jag har skrattat, jag har pratat och jag har varit riktigt glad. Den där känslan som jag känt en stor del av tiden här, den lyckan som funnits i mig, den har kommit tillbaka.
Jag funderar lite på hur tankar och känslor fungerar. Jag vet nu att jag kan må bra och jag glömmer inte bort det även om jag mår dåligt. Dock sitter det mycket långt inne och hela jag är inte övertygad om att jag kommer att må bra igen. Precis som jag nu inte rikigt kommer ihåg hur det kändes när jag mådde så där uruselt härom dagen.
Är det en försvarsmekanism vi har att glömma bort hur de riktigt starka känslorna känns? För i så fall är det synd att den funkar åt båda hållen, istället för bara åt det ena hållet. För jag skulle ju gärna glömma hur det är att må dåligt, men jag vill gärna komma ihåg hur det är att må riktigt bra.
Jag pratade med min bästis i telefon i två timmar idag. Hon hjälpte verkligen till att få mig att må mycket bättre. Hon fick mig att skratta bort knuten i magen. Jag är så tacksam att jag har henne och jag är så tacksam att vi fann varann igen för ett halvår sedan, efter en tid av gropar i vägen. Nu känner jag att vi har det bättre än någonsin. Tack, Linnea för allt stöd jag fått den senaste tiden! 
Bästis = En bästis är en nära vän i låg/mellanstadiet. Man kallar varann för bästisar för att veta att man finns där för varandra, så att man vet att man har någon där när det blåser kallt. En bästis kan du bara skaffa dig i den åldern, och hon kommer alltid att vara din bästis, även om ni tappar kontakten. En gång bästisar, alltid bästisar. Det är min definition av ordet bästis.

Ikväll var det julpyssel på Stensund arrangerat av skolans lärare. Det var ett mysigt avbrott i vardagen och passade mig utmärkt eftersom min veckan inte varit särskilt bra.
En tradition som min familj hade när jag var liten var att stöpa ljus. Vi slutade med det för kanske tio år sedan, men därefter stöpte jag ljus på min högstadiefritidsgård varje jul. Därför är ljusstöpning något alldeles särskilt för mig och jag blev jätteglad då jag fick stöpa lite ljus idag.

Här ser ni ljusen vi stöpte. De snurrade ljusen kan jag stolt berätta att jag gjort.

Jag satte mig vid brasan tillsammans med vänner och skolkamrater och kände ännu mer hur min självkänsla, energi och styrka kom tillbaka till mig. Jag tänkte på hur glad jag är att jag har dem och hur glad jag är att vi kan ha sådana här stunder tillsammans då vi bara kan sitta och titta in i brasan och må precis som vi själva vill för stunden. Men, ändå inte vara ensamma. 
Den här veckan har nämligen varit tung för många. Kanske är det vädret, kanske är det julstressen eller kanske är det bara ett olyckligt sammanträffande. Hur som helst så är det skönt att känna att man inte är ensam.

Det här har varit en jobbig vecka. Det började i tisdags, som ni vet, med att jag blev så obeskrivligt trött. Följande två dagar har varit ett töcken av migrän, trötthet och tankar. Jag förstog ganska snart att mina kroppsliga symtom bara var svar på hur stressad min själ var. Själen drog i nödbromsen.
Jag har varit alldeles orkeslös och trött. Jag har inte riktigt varit närvarande och mitt vanlilga glada, spontana och pratiga jag har varit som bortblåst.
Efter att ha pratat med några vänner och fått ventilera tankar och känslor kom jag tillslut på varför jag mådde dåligt. Det var skönt. Jag vet att jag inte ska tro att jag kan skylla det på bara en sak och jag vet också att det var mitt kontrollbehov som blev lyckligt när jag kom på något att skylla på, men jag vet att det jag kom på var en mycket bidragande orsak.
Så idag började mitt självförtroende sakta smyga tillbaka igen, inte helt, men jag känner hur det sneglar på mig borta från ett närbeläget hörn.