Var hos naprapaten igår som jag skrev om i söndags. Var riktigt skönt faktiskt, han knäckte min nacke, men också flera ställen i ryggen. Kände mig riktigt mörbultad när jag gick därifrån och fick den utlovade migränen inom tio minuter från det att jag lämnade mottagningen. Men, det kändes bara bra då det då kändes som han verkligen hade åstadkommit något.
När jag sedan vakande i morse kändes det verkligen annorlunda. Jag var avslappnad i hela kroppen. Min stress var som bortblåst. Under dagen, när vi i ett grupparbete egentligen hade dåligt om tid satt jag mest och tittade på och kände "Jag bryr mig inte, de klarar det här utan mig." Det är ju alltid en sanning, men jag tror inte på den i vanliga fall, utan ska alltid lägga mig i.
Kan inte tillräckligt många gånger understryka vilken häftig känsla det här var för mig. Det var som en helt annan värld. Den här känslan ska jag jobba för att hitta tillbaka till igen av mig själv. 
För tyvärr så försvann känsla sakta över dagen och framåt kvällen var jag som vanligt igen, men utan migrän i alla fall. En dag att minnas!

Idag for klassen iväg på ett studiebesök till Vidarkliniken i Järna under ämnet komplimentärmedecin.
Innan vi åkte till Vidarkliniken besökte vi ytterjärnas konserthus som är mycket vackert då det är ritat av en antroposofisk arkitekt, liksom Vidarkliniken och alla de andra husen runt omkring är.

Den här blomman fanns i ett rum intill konstersalen, är det någon som vet vilken sorts blomma det är?

På Vidarkliniken visades vi runt och fick veta hur man behandlar patienter där. Jag måste säga att det skrämmer mig att vår nya regering, och dessutom EU, inte vill att denna, och liknande kliniker i Tyskland, ska finnas. Jag anser att det vore en stor förlust för vårt land om vi inte tillät olika sätt att vårdas på. Speciellt som Vidarkliniken följer "vanliga läkares" ordinatiner och bara lägger till sina egna ideer. Vad finns det för skada i det? Jag anser att vi bara kan vinna på det och jag skulle inte tveka innan jag la in mig på Vidarkliniken ifall jag hade behovet.
Jag hade en mysig dag med mina klasskamrater och det var härligt att köra fram och tillbaka till Järna i den vackra solen.

Den här dagen har varit bra. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om de fyra dagarna dessförinnan.
Har sedan i onsdags haft migrän från och till hela tiden. Hela tiden som ett tjockt moln runt mitt huvud och hela tiden mer eller mindre ont, mer eller mindre illamående. Lördagen var hemsk, sov bort största delen av dagen då jag bara mådde skit så fort jag vaknade.
Fruktansvärt trött på dessa hemskheter, därför blir det raka vägen till naprapaten så fort ledig tid finns! Ringer imorgon.
Men, denna dag har som sagt varit bra. Har både tagit det lugnt och pluggat. Är mycket stolt över båda dessa saker. Eftersom jag är en presterare, även om jag enträget jobbar mig bort från det, så är känslan av det pluggande jag fick gjort med en av mina kära vänner den stoltaste.

Skolan tog slut tidigt idag, redan klockan tio var vi fria att spridas med vinden. Det vill jag lova att vi gjorde också. Många, många av mina vänner lämnar Stensund denna helg för äventyr på annat håll. Det gör mig dock inte så mycket. Finns fortfarande vänner här ifall jag vill umgås, men det vill jag faktiskt inte. Det är riktigt skönt, tycker jag, att bara vara på mitt rum, med mig, och bara mysa. Har en superbra bok att läsa - "Arvet efter Arn" - och mysig musik att lyssna på. Men, framförallt beror nog mitt osociala sinnelag på att en känsla som jag inte saknat flyttat tillbaka - känslan av ett difust sus i nacken om att jag vilken sekund som helst kan få migrän. Jag har inte saknat den känslan.
Den kom tillbaka med full  styrka i onsdags vilket resulterade i en dag i sängen. Tyvärr försvinner inte känslan, vad det verkar, utan han dröjer sig kvar, beredd att hoppa på mig när jag minst anar det.
Jag har dock gjort något jag är mäckta stolt över idag. Jag har pluggat! Jag vet, det låter konstigt för er som känt mig en längre tid - plugga är väl Kajsa expert på? Jo, det kanske hon är, men de senaste månaderna har det varit en pärs för henne. Det har nämligen varit ångestladdat för mig att sätta mig framför böckerna. Istället för en peppande känsla av "nu jäklar ska jag lära mig det här" har jag haft ett isande sug i magen av total motvilja att lära mig något. Idag kom dock den peppande känslan tillbaka i ett par timmar och jag känner hopp om att kunna lära mig saker igen.
Dessutom har jag varit ute och gått i solen idag. Oj, vad lycklig jag blir när solens strålar träffar mitt ansikte. För att inte tala om för varje gång jag får se de nyutslagna blåsipporna. Jag har aldrig förr uppskattat den lilla väna blomman förrän nu. Vilket kraft jag känner av den starka färgen.
Mina kära vän och blogg-coach Melissa sa till mig häromdagen, när jag klagade över att jag inte har tid och lust att blogga lika mycket nu, att jag inte borde blogga så mycket bakåt i tiden, utan bara skriva när jag har lust. Det var ett mycket bra råd. Nu följer jag det kanske inte till hundra procent. Men en sak har jag kommit på - det är roligare att blogga om dagens händelser först, och sedan ta hand om den historia jag vill gå igenom.

Idag har varit en bra dag, dock inte för min hals. Jag träffade en kär gammal vän idag vilket resulterade i sju timmars oavbrutet pratande. Kanske inte helt ovanligt för att vara jag, i och för sig, men det var lite mycket för en förkyld hals. Trevligt hade jag i alla fall!
Det är extra kul att träffa en vän jag inte sett på ett halvår. Det är dock extra ledsamt att säga hejdå och veta att det kan ta lika lång tid tills vi ses nästa gång. Känslor kan ändras så fort. 

Nu är jag hemma igen från fjällen. Jag har haft det superbra. Utvilad är dock det sista jag är, så helgen kommer jag att spendera hemma hos mina föräldrar.
Nedan följer bildbevis på hur jag haft det:

 

Lunch i backen. Ö: Linda, Jag, Kjell, Fanny, Robin. U: Anna-Karin, Andreas, Alex och Jocke.

...denna backen

Kvällsaktiviteter

I bilen på väg hem

Hejdå fjället!

Hejdå Alex, och tack för allt!

Nu har jag fått sportlov och åker till Bydalen för att åka skidor klockan sju i morgon bitti. Därför blir det tyst från mig, igen, den närmaste veckan. På återseende!

Har lagt in en bild i mitt gamla inlägg om Lillan. Här nedan kommer två till. "Lillan" är ett smeknamn som hennes kära föräldrar har på henne nu, innan de bestämt sig för vad hon ska heta resten av sitt liv.

Lillan är nyfiken på den stora världen hon kommit ut till.

Liten Lillan, stor mössa! Hon ser ut att sova gott och tryggt.