Min lilla Fjant i bilen på väg till flygplatsen för att vinka av mig.

En av dagarna var vi inbjudna på middag till min moster och morbror.

Det var ett kärt återseende för min mamma att få träffa sin bror igen.

Moster Jaqueline med deras katt Titou.

Mats kom och hälsade på oss några dagar senare, då mamma skulle åka hem, bara för att säga hejdå. Det var en varm och fin gest och jag hoppas att vi kan ses snart igen.

En sådan här utsikt från köksfönstert kan man leva med!

Fabrice och Isabelle bor på 5:e våningen och varje morgon möts man av en otrolig vy över Lyon, liknande den i mitt tidigare inlägg.

På lördagen då jag var i Lyon tog Fabrice och Isabelle (och Fjanten, förstås) med mig på en promenad upp på ett berg, där det fanns en kyrka, för att titta på utsikten.
Jag hoppas ni får en känsla av vilken fin och mysig stad det är!

Det här var vägen vi gick upp på berget.

Den fösrta utsikt jag lyckades fånga. Men, det blev en vacker bild. Jag var faktiskt inte beredd på att det skulle vara så mycket grönska i Lyon som det var.

Murgröna växte på muren längs vägen där vi gick.

Nu står jag på en bro som leder till en kyrka ni kan se på nästa bild. Den här bilden blev finare än jag egentligen tänkt. Det jag fotade är de runda kulor ni ser på toppen av varje berg. Skulle visst vara någon form av militär utrustning. Inte så värst hemligt, kanske?

Det här var den vackra kyrkan vi var på väg till. En av de ståtligate jag sett!

Uppe vid kyrkan fanns också en utsiktsplats, och det här kan man kalla utsikt. Lyon, mina damer och herrar!

Det här var vägen nerför berget. Här var det lättare att gå, inte bara för att det lutade neråt, utan också för att träden skuggade oss längs vägen.


Vi rastade i en park. Eleana fick sitt mellanmål, och jag fick vila mina ben.

Dessa vinrankor växte direkt på huset på ett hus som stod vid bergets fot.

Nedanför berget låg Gamla stan. Tittat på årtalet på skylten! Här nere åt jag hemmagjord glass med smak av vitschoklad, himmelskt!

En gammal gränd, bevarad som den såg ut från början.

Vi var bevakade...

Kyrkan sedd nerifrån floden.

Ett hus jag förälskade mig i nere vid floden.


En gammal borg som både varit bostad och fängelse. Nu bor det konstnärer i kvarteren.

 
Ju mer jag ser av världen, desto mer inser jag att jag har kvar att se.

Hemma igen efter min resa till mina släktingar i Lyon. Det här inlägget tänkte jag dedikera till mitt lilla kusin barn som jag nu har döpt om till Fjant. Hon är, enligt min mening, den sötaste fjanten i hela världen. Och eftersom det, vad jag vet, bara finns en fjant i denna värld, så kanske ni är beredda att hålla med?
Jag tog hand om Fjanten när hennes föräldrar jobbade på dagarna, och vi hade mycket roligt tillsammans. Hon är mycket lik mig på det sättet att hon är otroligt envis. Men, som sagt, det är jag med, så blev hon arg för något hon inte fick göra, så var inte jag den som gav med mig. Detta gjorde att vi fick en fin relation, en gemensam respekt skulle man kunna säga. Jag tror mig veta att barn mår bra av gränser och regler och att det inte är farligt att säga nej. Det finns större risk att du kommer att ångra de gånger du sa "ja" än de gånger du sa "nej".
Nedan följer några bilder på Fjanten. "Fjanten" är självklart ett smeknamn, och bara menat i ett positivt syfte. Varje gång jag ropade "Fjant!" så vände hon sig om för att kolla vad jag ville. Söt!

En glad liten Fjant i sin pappas knä iklädd en klänning hon fått i present av mig.

Busig Fjant äter mellanmål.


Fjant tyckte mycket om att leka med min solhatt. Och hon var för söt i den, för den var givetvis alldeles för stor.

En engagerad Fjant tittar på Fransk barnfilm. När hon ville titta på film så flyttade hon bestämt sin lilla fåtölj så att den stog i perfekt position framför TV:n, och sedan började hon peka mot TV:n, och om inte det funkade gick hon och tryckte på alla knappar på DVD-spelaren. Skam den som ger sig!

Fjantens mamma tyckte mycket om att städa, och gjorde det varje dag. Men, denna dag städade hon inte bara lägenheten, utan Fjanten också! Men, det var mycket uppskattat.

Japp, det är sillburkar ni ser på bordet. IKEA ligger nämligen nära, och där kan man få tag på svensk mat. Visst syns det hur mycket kärlek det finns mellan mamma och dotter?