Min tanke med den här bloggen har aldrig varit att skada någon eller att göra någon ledsen. Jag ber om ursäkt ifall detta har hänt.
Det jag skriver på den här bloggen är mina tankar och mina känslor. Jag ber ingen annan att tänka eller känna som jag. Och jag hoppas att mina läsare förstår att det jag skriver är mina egna känslor angående det jag har upplevt, och att de människor jag skriver om kan ha upplevt situationen annorlunda.

Efter Millas och min lilla badutflykt tog vi Junior in till stan och hämtade upp Robin...

...som fick det lite trångt i baksätet. Vi bestämde oss för att åka till Taxingeslott och ha en kvällspicknick. Spontana utflykter är de bästa. När man inte känner några krav på att komma i tid någonstnas, utan bara tar dagen som den kommer. 

Väl framme var vi flickor jättehungriga, så det blev en snabb promenad till en lämplig picknick-plats.
Där satte vi oss ner och åt. Men, vår matro stördes snart av ett gäng änder som var lite väl kärvänliga. Robin skrämde iväg dem, men en stannade envist kvar. Efter ett tag smälte mitt hjärta, givetvis, och jag började dela med mig av min smörgås till henne, under föresasten att "det är ju bara en, de andra ser säkert inget". Fru And tyckte dock att en saltgurka var för stor, och försökte dela den, vilket resulterade i att den flög i en vid båge och landade i Camillas knä. Måltiden blev på det hela taget mycket munter.


Vår vän fru And
 När Camilla ätit så mycket hon orkat, så delade hon med sig av sin pastasallad till fru And också. Men, tillslut blev det för mycket för även henne, och hon traskade iväg. Dock bara för att hämta sina vänner, så nu blev det livat igen.

Fru And äter sallad

Fru Ands vänner har dock sämre bordsskick
And-skämten haglade, och om jag glömt något ber jag de närvarande att påminna mig. Till exempel påpekades det att "det var ju tur för henne att de ANDra gick" och att "nu ska ni få se på ANDra bullar". "Det här var en ANDlig plats" nämndes också.
Efter maten gick vi runt och tittade lite på omgivningarna.


Sedan åkte vi vidare till Taxingekyrka...

...som fotades ordentligt...

Kvällen slutade med ett spontant bull- och tekalas hemma hos Maria, som var mitt i flytt-packandet, innan vi skjutasade hem Robin. En mycket mysig dag!

 

Idag var jag och Milla och badade i Malmsjön ett slag. Det var verkligen härligt, det e synd att det inte blivit fler bad i sommar. Det var myigt att få prata igen sig med Camilla ett slag.


Vi satt vid vattnet och filosoferade ett slag. Sedan ringde en mobil, det var Robin som ville träffas. Vad vi gjorde? Det berättar jag i nästa inlägg!

Har varit modig idag. Har gjort något som jag var väldigt nervös för. Jag klarade det galant, alldeles själv, och nu är jag stolt. Vad jag gjorde, det är dock min lilla hemlighet.

Efter en stressig morgon med efterrättsbakning och matinköp tog jag Junior (min bil) och körde till Gnesta. Mådde extra bra idag då det var fint väder för första gången på ett tag.
Hamnade tillslut vid Bergasjön med mina kära vänner Runa, Camilla och Mattis.

Jag upplevde en av de gånger då jag känner hur stressknuten i magen helt löses upp för en stund och jag är fri och lugn. Sjöar brukar ha en sådan inverkan på mig. När naturen är lugn, blir jag lugn.

Camilla och Mattis i solen på bryggan. Vi satt här länge och pratade, det var ett tag sen vi sågs allihop, och det var verkligen härligt.

Min vän Sjöodjuret Runa.
När några magar började knorra bar det av hem till Runa i Gnesta. Där lagade vi mat, en vegetarisk meny denna gång.

Maria slöt upp med oss när vi kommit hem till Runa. Var härligt att se henne, men jag blir verkigen ledsen när jag tänker på att hon ska flytta till Kalmar.
Tidigare har det alltid varit så att vi delat på oss på obestämd tid, så där ett halvår högst. Men denna gång, om allt blir som planerat, så kommer Maria vara borta från oss andra i minst tre och ett halvt år. Visst finns det tåg till Kalmar, men känslan är speciell, den är så definitiv. Det blir så tydligt för en hur mycket man älskar sina vänner när de försvinner bort ifrån en. Nu vet jag att Maria aldirg kommer att försvinna ur mitt liv, vi står varann för nära. Men jag kommer sakna att ha henne nära. 

Efter maten lärde Mattis och Runa oss andra att spela Risk, en ny bekantskap för mig, en god sådan! Vi hann dock inte spela klart då de av oss som skulle köra hem började få grus i ögonen. Ser fram emot en ny omgång i framtiden!

Nattliga funderingar:

Uppskattade vi våren vi hade tillsammans? Den tiden då vi hade varandra så nära jämt, kunde ses varje dag om vi ville. Tog vi vara på tiden? Kommer vi nånsin få det så igen? Jag tror faktiskt inte det... Även om jag gärna skulle önska att det vore så.

En av er frågade mig var Lyon ligger via kommentarena. Lyon ligger i Frankrike, i närheten av Alperna. Leta upp en karta och titta!
Tips från coachen: vill du ha din kommentar publicerad, skriv då inte "Fredrik" som avsändare . Av känslomässiga skäl publicerar jag inte kommentaren då, eftersom jag inte vet vilken Fredrik du är.

Fick precis besök av grannflickan och hennes två hundar, Diesel och Nitro. Nitro är fortfarande en liten valp, och mycket busig.

Tassa, Nitro och Diesels bak...

Lilla Nitro har tagit med sig en pinne in.

Bit inte den hand som föder dig...

Kom att tänka på att jag skrivit ganska ytliga inlägg på sistone, och därför känner jag att jag nu vill berätta hur jag mår nu. De som känner mig, och de som varit inne här lite då och då, vet att det inte har varit så bra alltid.
Jag kraschade ganska rejält när min pojkvän gjorde slut för några månader sedan, och har sedan dess kämpat för att ta mig till ytan igen. Det har inte alltid synts utanpå, men det har känts inuti. Jag har känt mig tom och vilsen. Mina drömmar i livet raserades, mina tankar om hur min framtid skulle se ut försvann.
Men tiden gick. Det sägs ju att tiden läker alla sår, och det kanske inte stämmer alltid, och det kanske inte är hela sanningen, men det har säkert hjälpt en smula.
Hur mår jag nu? Hur tänker jag nu? Jag kom på mig själv med att fråga mig det häromdagen. Så här går mina tankar:
Han gick ifrån någonting som jag tror hade kunnat hålla hela vårt liv, om vi funnits där tillsammans. Han gjorde ett val som jag inte står för, men som jag accepterar. Han har förlorat någonting han inte kommer att kunna få tillbaka.

Jag går nu med mitt huvud högt. Jag vet vad jag vill, vem jag är och vad jag står för. Jag vet nu vad jag vill få ut av en relation, jag vet vilka krav jag ställer, och de står jag för.

Mitt självförtroende har stärkts, jag är inte längre lika rädd för ensamheten. Jag planerar nu mitt liv, som jag vill ha det nu när jag står där själv. Och även om jag är lite rädd, så vet jag att jag kommer att klara det, jag är envis, som många av er vet.
Jag vill skänka en tanke till mina vänner. För, jag är inte ensam, ni finns alltid där för mig. Jag vet inte om jag säger det tillräckligt ofta, tack för att ni finns! utan er hade mitt liv varit mycket tomt.