Hemma igen efter min resa till mina släktingar i Lyon. Det här inlägget tänkte jag dedikera till mitt lilla kusin barn som jag nu har döpt om till Fjant. Hon är, enligt min mening, den sötaste fjanten i hela världen. Och eftersom det, vad jag vet, bara finns en fjant i denna värld, så kanske ni är beredda att hålla med?
Jag tog hand om Fjanten när hennes föräldrar jobbade på dagarna, och vi hade mycket roligt tillsammans. Hon är mycket lik mig på det sättet att hon är otroligt envis. Men, som sagt, det är jag med, så blev hon arg för något hon inte fick göra, så var inte jag den som gav med mig. Detta gjorde att vi fick en fin relation, en gemensam respekt skulle man kunna säga. Jag tror mig veta att barn mår bra av gränser och regler och att det inte är farligt att säga nej. Det finns större risk att du kommer att ångra de gånger du sa "ja" än de gånger du sa "nej".
Nedan följer några bilder på Fjanten. "Fjanten" är självklart ett smeknamn, och bara menat i ett positivt syfte. Varje gång jag ropade "Fjant!" så vände hon sig om för att kolla vad jag ville. Söt!

En glad liten Fjant i sin pappas knä iklädd en klänning hon fått i present av mig.

Busig Fjant äter mellanmål.


Fjant tyckte mycket om att leka med min solhatt. Och hon var för söt i den, för den var givetvis alldeles för stor.

En engagerad Fjant tittar på Fransk barnfilm. När hon ville titta på film så flyttade hon bestämt sin lilla fåtölj så att den stog i perfekt position framför TV:n, och sedan började hon peka mot TV:n, och om inte det funkade gick hon och tryckte på alla knappar på DVD-spelaren. Skam den som ger sig!

Fjantens mamma tyckte mycket om att städa, och gjorde det varje dag. Men, denna dag städade hon inte bara lägenheten, utan Fjanten också! Men, det var mycket uppskattat.

Japp, det är sillburkar ni ser på bordet. IKEA ligger nämligen nära, och där kan man få tag på svensk mat. Visst syns det hur mycket kärlek det finns mellan mamma och dotter?